'Så, fru Schellekens, du har säkert mycket höga förväntningar på titthålsoperationen?' Gynekologen ser intensivt på mig bakom sin gröna operationsmössa och gnuggar ivrigt händerna. Han fortsätter med att förklara att sammanväxningar kommer att växa tillbaka och att det han har sett på MR:n är mycket lite endometrios. Så lite att jag inte kommer att märka någon skillnad. Jag känner hur halsen sväller och ögonen fylls av tårar. Jag ska låta mig skäras upp frivilligt idag för ingenting. Ja, ingenting.. eller? Jag har haft så vansinnigt ont de senaste åren att jag flera dagar i månaden kring ägglösningen och menstruationen är utslagen. Jag ligger ju inte på operationsbordet idag för att jag har lite gaser i magen.
Jag ser att gynekologen studsar till lite av mina tårar, han tar ett steg bakåt och lägger händerna i nacken. Han slutar prata, bits i läppen och en kvinnlig gynekolog tar över förklaringen. Jag tror att han ångrar sitt snabba sätt att kommunicera. Och ärligt talat, jag tyckte det var underbart befriande. Även om jag ligger här och bearbetar hans besked med mitt snyftande är han den första läkaren som talar klarspråk. Mina tårar vittnar om ett lidande, och det förstår gynekologen utan någon förklaring. Han tar min hand och säger att han ska göra allt, verkligen allt, för att ta reda på var mina besvär kommer ifrån. För första gången i den här processen känner jag mig förstådd. Tack, doktorn.
Jag blundar och försöker tänka på den sista sommarsemestern i Thailand. Med mina barn Julia och Berend, snorklande i havet. De är allt för mig och så mycket mer. Julia och Berend ser leende på mig med snorkelmaskerna på sina busiga ansikten, solen glänser på Julias solbrända hud och det syns fortfarande streck av solkräm på Berends axlar. De är perfekta, inuti och utanpå, helt fulländade. De här två underbara varelserna har bott i min livmoder och jag kunde inte ha önskat mig dem bättre, vackrare eller mer älskade.
"Fru Schellekens, operationen gick bra', en flicka med gröna ögon och svart hår berättar att ingenting har tagits bort och att de blev klara mycket snabbt. Jag känner hur halsen sväller igen, tårarna rinner som små bäckar ur ögonvrårna. Tyst gråter jag. Det fanns ingenting, ekar det i mitt huvud. Jag överdriver, min smärta är normal, jag måste leva med det här. Jag gråter minst tre timmar till och salen full av kvinnor låter mig vara. Ibland tittar personalen in till mig. 'Låt det bara rinna, tjejen, tårar är ett sätt att få lättnad,' viskar en sjuksköterska med ljust hår.
Den kvällen ringer min gynekolog. Han har konstaterat en livmoder med adenomyos. Livmodern måste bort, en tung bukoperation väntar mig. Jag gråter och jag skrattar.
