Idag ringer jag min husläkare igen. Jag förklarar för assistenten att min vulva står i brand. Det kliar och känns som om jag har smort in den med färsk peppar. När jag tittade på mitt heliga tempel med min sminkspegel såg det annorlunda ut än vanligt. Som om jag hade genomgått en operation. Som om jag hade tänkt: de där små blygdläpparna, de tycker jag är för stora, jag kortar dem lite. Och voilà, plötsligt hade jag en mycket mindre vulva.
Under mottagningstiden sitter jag i väntrummet med en riktig rotterdamska. Hon har tydligen lust att prata och börjar med vädret.
‘Du, vad synd att sommaren är slut igen. Jag känner det precis i benen att kylan är på väg. Varför är du hos husläkaren idag?’
Jag sväljer. Jag tror inte att det är en fråga man egentligen ska ställa hos husläkaren.
Hon tittar undersökande på mig och fortsätter: ‘Det du inte vill berätta behöver du inte, för all del. Jag har så ont i magen igen, jag blir helt slutkörd. Du vet, såna stick, men de känns som knivar. Jag har lärt mig leva med det, men egentligen är det inte normalt. Jag är så less.’
Jag nickar. Den känslan känner jag igen. Jag har haft den sedan min första menstruation och har varit hos husläkaren många gånger för de här problemen. Det är så illa att jag ibland inte kan arbeta, och att jag som yngre fick skolka eftersom jag var tvungen att ligga hopkrupen i sängen och vänta ut tiden. Kvinnohälsa är tydligen något mycket komplicerat.
Jag hör mitt namn eka genom väntrummet, önskar fru Rotterdam en trevlig dag och husläkaren går med långa steg framför mig mot sitt rum.
Två minuter senare ligger jag med benen isär på hennes undersökningsbrits och tänker på hennes utsikt. Hur många penisar och vulvor får hon se på en dag?
Hon har ansiktet riktigt nära mitt intima område. Jag har tvättat mig extra noga i morse, särskilt för min läkare. Jag hoppas att hon inte känner någon lukt. Vid den tanken känner jag hur svetten bryter fram och ryggen klibbar mot pappret på hennes brits.
‘Du har en svampinfektion. Jag skickar ett recept till apoteket, du kan hämta det inom fem minuter.’
Jag suckar. Svamp igen?
Jag frågar försiktigt om hon kan remittera mig till min gynekolog. Jag skulle gärna vilja att hon tittar på det. Det här är mitt fjärde recept i år och jag tror att det är något annat som pågår.
Min husläkare låter det bli tyst och tittar i min journal. Efter lite grävande hittar hon min berättelse om sexuellt våld i journalen. Jag ser henne svälja. Hon tittar upp från skärmen, harklar sig och säger att kvinnor med sexuellt trauma ofta har besvär med vulvasmärta och att det är bra att jag har direkt kontakt med min gynekolog om det här. Hon fortsätter med en remiss, och inom två veckor blir jag uppringd för ett nytt besök.
Jag undrar hur alla de kvinnor gör som vågar eller orkar mindre att kräva fler undersökningar. Fortsätter de här kvinnorna att gå runt med outhärdliga besvär resten av livet?
Gynekologen behöver bara en blick. Det är lichen sclerosus.
Jag sväljer. Jag känner en klump växa i halsen. ‘Jag ska dö. Jag har cancer’, ekar det genom mitt huvud. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Jag stammar: ‘Hur illa är det och hur lång tid har jag kvar?’
Min gynekolog ser vänligt på mig. Jag ser ett alldeles litet, minimalt leende i hennes mungipor. Hon gör en gest att jag ska sätta mig vid hennes skrivbord och förklarar att det att leva med lichen sclerosus inte betyder att jag har cancer. Att man kan leva mycket bra med det. Men att det aldrig går över.
Att vara trogen smörjschemana är mycket viktigt: på natten med en stark kortisonsalva och på dagen med en fet salva efter varje toalettbesök.
Hon säger att jag inte behöver oroa mig. Att det nu är viktigt att vi får min uppblossning att lugna sig så snart som möjligt och att vi tillsammans gör en plan.
Hon berättar att stress kan påverka och att vissa läkare menar att även kosten kan spela roll, men att det egentligen krävs mer forskning om det. Att rätt underkläder för lichen sclerosus kan hjälpa. Att det också är mycket vi inte vet. Att varje kvinna måste hitta sin egen rytm och balans när det gäller LS.
Hon berättar att jag kan få mycket mer information och att det också finns stödgrupper där jag kan prata med andra kvinnor om LS.
Informationen får det att snurra i huvudet.
‘Kan jag aldrig mer ha sex?’ frågar jag henne med darrande röst.
Gynekologen svarar: ‘LS har man aldrig ensam. Det påverkar din relation, din omgivning och ditt liv. LS är inte smittsamt och du kan ha sex när det känns bra för dig.’
Hon intygar att allt kommer att ordna sig och att det blir bättre. Försiktigt tittar hon på sin klocka och går mot dörren till sitt mottagningsrum. Min tid är tydligen slut. Väntrummet är fullt av kvinnor som ser frågande på mig.
På cykeln hem känner jag de första höstdropparna falla. Jag kastar huvudet bakåt och räcker ut tungan. Regnet i mitt ansikte känns som en befrielse.
Från och med idag börjar ett nytt kapitel. Jag och LS, hand i hand. Aldrig mer ensam. Tills döden skiljer oss åt. På bästa, vackraste och mest kompletta sätt som möjligt.
Eftersom det aldrig mer kommer att vara som i går och alla år innan. Men att veta är bättre än att låta det vara som det var.
