Hon ber mig ta av mig underkläderna och överlämnar min urtvättade operationsskjorta som luktar starkt av naturlig ättika. Jag trycker ihop knapparna på skjortan så att den får passformen av en mantel och drar på mig den över min nakna kropp. Rysningar kryper utefter ryggen och mina händer och fötter känns iskalla och kallsvettiga. Om några minuter ska jag opereras, jag ska ta farväl av min livmoder. Hon har burit mina 2 födda barn, genomgått 1 molagraviditet och 1 abort efter sexuellt trauma. Hon har förlorat mycket blod och genomlevt min mest intensiva smärta. Adjö vackra organ, hej bättre liv. Idag tas du bort operativt, jag har nämligen diffus adenomyos. Det innebär att väv växer utspritt i muskelskiktet i livmoderväggen, vilket ger onormala blödningar från min menstruation.
Gynekologen är en kvinna idag, hon har fina skrattrynkor i ansiktet och hennes grå hår glänser genom det bruna. Hennes runda ögon ser mjukt på mig och hon frågar med dämpad röst om jag har några särskilda önskemål. Jag frågar om hon kan spara min livmoder så att jag får begrava den. Jag gör en mycket allvarlig min och bits ihop. ´Tja, fru Schellekens, jag kan ta ett foto av den?' Jag brister ut i skratt och fnissar att det var ett skämt, jag ser operationsteamet slappna av och försiktigt skratta. 'Om du bara visste vilka önskemål vi får här på operationsbordet varje dag, säger hon skrattande. Är du redo för en vacker dröm?' Jag nickar och låter tankarna gå till mina barn och min man, mitt allt. Det finns inget ord som kan uttrycka hur mycket jag älskar de här varelserna i mitt liv. Jag känner hur sövnmedlet, smärtlindringen och muskelavslappnande medlen tränger in i min kropp, en varm och tung filt trycker min kropp mot operationsbordet och min rygg är dyngvåt av kallsvett. 'Här går jag igen, vi ses strax, doktorn,' hör jag mig själv mumla.
'Operationen gick bra, fru Schellekens, ni måste verkligen ligga stilla en stund.' Smärtstick skjuter genom min rygg och mage, och jag häver efter andan. En våg av illamående når min hals och jag kastar huvudet över sängkanten. Lukten av galla sitter i näsan och bränner i halsen. En sjuksköterska drar upp min skjorta och sprutar in en vätska i min mage. 'Så, det kommer du att må bättre av.' Rummet börjar snurra och jag sluter ögonen. En film utspelar sig för mina slutna ögon. Om en blyg flicka som vill tillbaka in i sin mammas mage. Hon tycker att livet är skrämmande och söker trygghet i sin mammas knä. Hon rullar ihop sig till en boll som om hon vore en bebis och ligger så stilla hon kan. Hennes mamma stryker håret ur hennes ansikte och säger; Kära Janneke, du blir verkligen för stor för att ligga så i mitt knä. Varför går du inte ut och leker med dina kompisar?'
En sjuksköterska med ljust hår och rosa läppstift som doftar citrus och cederträ väcker mig försiktigt. ´Nu måste du verkligen stå upp och gå, se om det går,´ säger hon bestämt. Jag ser på henne med stora ögon. Är det här en dröm? Ska jag verkligen stå upp? Eller har den här sjuksköterskan blivit helt galen? Jag frågar om jag får prova det i morgon istället, men hon ger mig inget utrymme. 'Ju snabbare du står, desto tidigare får du åka hem.' Hon drar mina ben mot sängkanten och ställer sängen i sittläge. Jag skriker, jag gråter, jag hyperventilerar och jag svimmar. Vilken smärta. Mycket morfin senare sitter jag i rullstolen på väg hem. Hennes uppdrag är slutfört, patienten fru Schellekens är hemma inom 24 timmar.
Och mitt uppdrag? Jag får sex veckor på mig att återhämta krafterna. Från sängen arbetar jag på nya modeller av underkläder som Taille Comfort Plus. Den här modellen har jag designat särskilt för kvinnor med mycket känslig hud, gjord utan spets och av 95 % ren bambu. Resåren är ännu mjukare i ljumskarna och midjan och 3-lagers skyddet går något längre både fram och bak. Under min återhämtning kände jag behov av att få bära just den här modellen. Jag har testat den noggrant från sängen och jag är superstolt över det jättemjuka slutresultatet.
Även den här gången kommer jag att komma ut starkare, mina svåra perioder ger mig de vackraste insikterna. Som min pappa alltid säger; 'efter regn kommer solsken.' Visst ska jag låta Pavones solstrålar skina för er igen. Och den här gången lite extra för kvinnan som befinner sig i sin regnperiod. Det blir bra igen.
